Gerd och Norma

farmor-med-barnbarn-edit

När jag skriver dessa rader har det precis varit Allhelgonahelg och vi har tänt ljus för våra nära och kära som betytt mycket för oss.

Jag har egentligen inte tänkt så mycket på detta tidigare, på det här sättet, men det kom upp så tydligt för mig vid ett samtal om hur jag åkt runt till väldigt många platser och tänt ljus. Inte av plikt eller skuld, elller ens sorg, utan av glädje att jag fått ha dessa människor i mitt liv.

Alla har inte så många som betytt så mycket för dem. Det kanske är något som jag tagit lite för självklart, dessa äkta, mänskliga relationer som jag har och har haft genom livet.

Jag känner en otrolig tacksamhet över att jag fått ha glädjen att dela min tidiga barndom och livet med så många fantastiska människor.

Vackra barndomsminnen

Jag låter minnen komma till mig, från när jag som 4-5 åring nästan varje eftermiddag hela hösten och vintern satt i min dagmamma Gerds knä. Vi satt i hennes lilla kök med ett ljus tänt och sångboken ”Nu ska vi sjunga”. Det fanns ingen tryggare plats på jorden och jag satt i hennes mjuka famn och vi sjöng för full hals.

Ibland gjorde vi något oerhört spännande och tände ett tomtebloss. Åh, vad jag kan känna spänningen och fascinationen jag kände då.

Ibland satte hon på pannan på spisen och kokade svagt kokkaffe som vi drack tillsammans med hennes hembakade bullar från den stora frysboxen som stod längs väggen. Jag fick hjälpa henne att ta bort duken och blommorna och lyfta på locket, sedan tinade vi bullarna på sidan om plattan där kaffet kokade.

Mina minnen från en så tidig barndom är så starka och levande att jag nästan inte kan förstå hur det är möjligt.

Det dyker upp ett annat minne från ett annat kök, från mitt barndoms hem på Drostvägen. Eftersom mina föräldrar arbetade heltid och inte ville att jag skulle behöva vara ensam till de slutade jobbet så fanns Norma, en pensionär och gammal vän till mina morföräldrar. Hon fanns där, varje eftermiddag efter att jag börjat skolan.
Vi lekte tillsammmans, vi pysslade, virkade och spelade ”Finns i sjön”. Ibland lekte jag naturligtvis med mina kompisar och Norma stekte pannkakor som vi åt till det kom ut genom öronen...

Mest älskade jag att bara vara tillsammans med Norma, en underbar kvinna som på klingande göteborgska berättade historier från sin barndom på Marstrand. Hon var en äkta berättare, en sådan som kan konsten att göra varje liten detalj så spännande och levande att du nästan tror du var med när det hände.

En gång lekte vi tåg, vi ställde upp alla stolarna på rad och jag körde tåget. Vi reste genom hela Sverige och stannade på olika stationer. Vi gick av och såg oss omkring.

Plötsligt ringde telefonen (det var mamma som ringde från jobbet och ville fråga något). Norma sprang och svarade, jag satt i loket och drog i tutan och tutade, snart var Norma tillbaka och vi körde vidare.

Det jag inte visste, men som mamma berättat senare för mig, var vad samtalet innehöll ... Norma svarade. Mamma började prata och till svar fick hon:
"Är det viktigt? Jag kan inte prata nu för tåget går!" Och sedan la Norma på luren i örat på en förvånad mamma. Det säger så mycket om Norma, hur hon såg mig och vår lek som lika viktig som något annat. Det var denna närvaro jag kunde känna, att vi verkligen var tillsammans i stunden och det var inget annat som var viktigare just då.

Dagens dilemma

vitolda-klein-L8oEIAZ59_g-unsplash-editedAllt det här får mig att reflektera över hur det är för de barn som växer upp nu, i denna tid. En tid där alla, alltid ska vara tillgängliga, alltid svara och kolla meddelanden. En tid när vi kan jobba var som helst och bli nådda var vi än är.

Vad är det som gör dessa minnen så starka och viktiga för mig? Vad är det som gör att både Gerd och Norma har så stor plats i mitt hjärta, och som gör att jag tänker på dem ofta, ofta, trots att de inte funnits med i mitt liv på nästan 40 år?

Det är naturligtvis denna oändliga kärlek jag känner för dessa två kvinnor som egentligen inte hade några blodsband eller någon anknytning till mig, förutom att de tog hand om mig när mina föräldrar jobbade. Det som också är väldigt tydligt är hur otroligt olika de var, men ändå var det något väldigt viktigt de hade gemensamt.

Först och främst sina varma hjärtan, men också den naturliga äktheten, närvaron och total avsaknad av behov att förställa sig och passa in. De var helt 100 % sig själva, äkta, kongruenta och med en så åtråvärd, underbar, självkänsla. Denna självkänsla önskar jag att vi kunde ge ut på burk till alla vilsna unga människor som kämpar med sitt mående!

Låt hjärtat finnas med

Vad är då det viktigaste jag fått med mig från Gerd och Norma?

Jo, det är att det behövs inga fina, dyra saker, komplicerade resor och märkvärdiga upplevelser. Det är närvaron, kärleken och livsglädjen i stunden som räknas.

Sluta upp med att rusa fram i tillvaron och försöka "konsumera lyckan" för att alla andra har något eller för att alla andra gör något.

Sluta upp med att hela tiden svara på mejl och sms och hänga på sociala medier med mera. Strunta i yta och uppkoppling.

Landa i stället i soffan med ett levande ljus och en kortlek och SE barnen!

Lyssna på dem och berätta för dem. Kramas, skratta och gråt med dem.

Upplevelserna behöver inte fotas, dokumenteras och delas på sociala medier.

Upplevelserna finns i hjärtat för alltid, det har Gerd och Norma visat mig.

marika-bleymann

Gästbloggare: Marika Bleymann

11 kommentarer

Catharina Madeleine Lundqvist

Så fint Marika!

Tack 🙏

Det är denna närvaro som vi alla behöver, barn som vuxna ❤️

Läs mer
Läs mindre
  Avbryt

Tack för kloka ord och för att du delar dina fina minnen 🙏

Läs mer
Läs mindre
  Avbryt

Wow Marika, vad fint du beskriver och skriver om detta som är så viktigt och som är på väg att gå förlorat. Mina ögon blir lite tårögda, berörd av det fina ni hade. Önskar att varenda unge kunde få känna detta. Tack för fina ord och en påminnelse om vad som är viktigt i livet. De små sakerna men gjorda med närvaro och kärlek. 🙏❤

Läs mer
Läs mindre
  Avbryt

Tack, så sant och inspirerande att leva mer efter detta. Det behöver inte delas, det finns i hjärtat 💕

Läs mer
Läs mindre
  Avbryt

Tack Marika för att du påminner om hur viktigt det är att det finns andra trygga, närvarande vuxna när föräldrarna inte finns där. Vilken fin berättelse om att verkligen bli sedd och känna sig viktig! 💗

Läs mer
Läs mindre
  Avbryt

Tack Marika för att du påminner oss om det viktiga med att se varandra. Jag håller just nu på att avvänja mig med konstant vara uppkopplad på telefonen. 

Läs mer
Läs mindre
  Avbryt

Tack Marika!❤️

Jag känner mig SÅ berörd i hjärtat av ditt blogginlägg och det talar verkligen till mig på många sätt. Så viktigt att stanna upp och reflektera och se mig själv och andra i detta. Närvaro, kärlek och livsglädje är ovärderliga för mig i mötet med andra, vem det än är jag möter.❤️🙏

Läs mer
Läs mindre
  Avbryt

Så viktigt inlägg! Det är så ledsamt att se hur mycket tid sociala medier tar från våra unga och för all del många vuxnas tid också. Tid som skulle kunna läggas för att skapa gemensamma fina minnen. Mer samtal och mera närvarande i möten med olika människor önskar jag mer utav.

Läs mer
Läs mindre
  Avbryt

Marika❤️.. tack. Jag önskar, vi alla hade fått möta en Gerd eller Norma. ❤️

Läs mer
Läs mindre
  Avbryt

Tack Marika!

Tack för en jättebra text och tack för att du påminner mig om att fortsätta tro på äkta gemenskap. På sann närvaro. Ibland när jag känner mig ensam funderar jag på att vara mer aktiv på digitala medier men nu är jag inspirerad att våga lita på att jag träffar människor som är närvarande. För mig är digitala medier jättebra verktyg för att träffas i verkligheten och umgås tillsammans. Jag vill bli sedd och lyssnad på. Jag vill leva här och nu!!

Kärlek och glädje till alla!!

Anders

Läs mer
Läs mindre
  Avbryt
Gunilla Henriksson

Tack för en så värdefull berättelse!

Fysiska möten i total närvaro är gudomligt.

Läs mer
Läs mindre
  Avbryt

Lämna en kommentar