Skorna som gav upp

IMG_4026-edited

Vi var på ett stort köpcentrum för ett tag sedan. Anneli hade några ärenden att uträtta och jag, Carl, skulle köpa ett par nya löparskor. De gamla, som jag köpte på samma ställe för mindre än två år sedan, hade gått sönder på alla möjliga håll och kanter. Jag hade fortsatt att använda skorna i mer än ett halvår, kanske nio månader, längre än vad som egentligen var riktigt lämpligt, ur ett estetiskt perspektiv. Men mitt personliga hållbarhetsperspektiv däremot, sade att jag visst får ha skor med hål på sidorna och med hjälp av "ducktape" lagade hälkappor, så länge de är sköna och funktionella att använda. Nyligen hade också sulan börjat lossna, så även mitt samvete tyckte nu att det var dags att säga tack och adjö.

"Det är inte alls samma kvalitet som det brukade vara för 10-15 år sedan eller ännu längre tillbaka", sa försäljaren, en kille i 25-årsåldern som hade koll. "Det är ju så, nuförtiden, att skorna är gjorda för att gå sönder snabbare. Tillverkarna kan sälja fler skor då."

Jag visste redan det här – och det gäller inte bara skor utan faktiskt ALLA konsumentprodukter. Det som var överraskande och intressant var att en försäljare så öppet berättade om det för en kund. Som om det är helt naturligt att det ska vara så. Hur normaliserat får resursslöseri med stora miljökonsekvenser egentligen bli?

Modebutiken

Hur det nu var så gick jag förbi en fin klädbutik, där inne på köpcentret, och fick syn på ett antal skjortor på ett klädställ som placerats nästan utanför butiken – ut mot stråket där alla besökare går förbi. Jag lade märke till att de här skjortorna hade ett väldigt speciellt utseende. Eller hade de verkligen det? Jag hänger ju inte alls med i modet, så de såg antagligen ut precis som skjortor ska göra ... just nu. 

Om skjortorna varit ett år gamla så hade antagligen ingen velat köpa dem, ens om de slumpats bort för halva reapriset. Men nu var de ju nya ... nu ska de ju se ut så här, fattar väl alla?!

Det intressanta var inte skjortorna i sig, utan känslan som väcktes i mig. Då, i stunden, kunde jag notera att en del av mig ville ha en sådan där ny, fin skjorta ...

Jaaa, faktiskt! För just då lyckades den delen av mig intala mitt medvetna jag att skjortan visst var fin och att jag visst behövde köpa en! Det här är en känsla som jag inte har haft speciellt många gånger de senaste tio åren. En rest från mitt gamla liv, när det var viktigt för mitt självförtroende (läs: min bristande självkänsla) att ha kläder på mig som gjorde att jag passade in, så att det syntes att jag hängde med, att jag var någon ...

När du går på fest måste du ju ha något nytt

En anledning till att jag reagerade på skjortorna var säkert att jag nästa dag skulle på en fest med människor som jag aldrig träffat – en bekant som fyllde jämnt. Tankarna snurrade kring hur de andra skulle vara klädda. Var det vardagskläder eller finkläder som gällde? Skulle gästerna visa sig vara "fina i kanten" eller mer "normala" – så gick mina tankar, noterade jag lite roat. Detta var ju mitt egos oväntade reaktion.

De här tankarna dök upp från ingenstans och skapade en osäkerhet i mig, men jag landade snabbt i att jag klär mig som jag vill! Så som jag alltid brukar göra nu för tiden. Jag har fortfarande drösvis med "arbetskläder" och finkläder kvar sedan jag jobbade som ingenjör och chef. Skjortor, kavajer och kostymer och allt möjligt som jag nästan aldrig använder numera, och som därför inte slits alls. Som jag kan ta till när det kniper, vid såna här tillfällen.

Jag behövde verkligen inte köpa någonting nytt, men ändå var den där lilla egodelen uppe och skrek inom mig att jag kanske borde göra det ... men för vem då? sa den andra delen, den medvetna delen av mig. Var det för min egen skull, för jubilaren eller för de andra gästerna?

När vi sedan kom hem visade det sig att Anneli också hade passerat samma ställe och "råkat" lägga märke de här skjortorna – de var verkliga produktplacerade –, utan att veta om min reaktion kring dem. Anneli tyckte att de såg konstiga ut med underliga färger och mönster som inte direkt passade ihop med varandra.

Och det här var spännande, för min reaktion – från den delen av mig (egot) som kände behov av att köpa dom – tyckte ju att skjortorna var snygga!!! Och jag lovar dig, det här har INTE med tycke och smak att göra, inte alls!

Varför tänker vi som vi gör?

Vad har då detta med personlig utveckling och göra?

Jo, det handlar om köpimpulsen och var den kommer ifrån!

Vi är alla präglade till att – på en undermedveten nivå – känna det som att vi inte är tillräckligt okej som vi är. Det känns som att vi behöver göra något mer för att duga och bli accepterade. Vi är oftast inte medvetna om detta, utan det här sker helt automatiskt, ofta med impulser utifrån.

Jag och Anneli tänkte inte på det medvetet, men när vi var på köpcentret funderade redan det undermedvetna på vad vi skulle ha på oss på festen – det var en gammal slinga som aktiverades. Vi hade ingen aning om hur de andra skulle se ut, vara klädda, och det finns en stark prägling hos oss människor att passa in och "höra till", särskilt när vi är i nya situationer. 

Det här kan verka oskyldigt och du funderar kanske över varför vi ens bryr oss om att skriva om en sån här sak. Men det är faktiskt inte så oskyldigt som det kan verka vid en första anblick. Att vi överhuvudtaget hade sådana här – och liknande – funderingar handlar om den kollektiva uppfattningen som säger att det är helt normalt och naturligt att köpa nya kläder och nya saker då och då.

Eftersom vi behöver det. Ja, rent av MÅSTE DET, eller hur? Vi skulle ju på en tillställning och då måste "man" ju vara snyggt klädd. I synnerhet när vi inte köpt nya kläder på flera år och är helt "off" vad gäller mode. Och i synnerhet eftersom vi inte hade träffat den här personen på flera år och inte heller kände till hans umgängeskrets. Det hör ju till god ton att klä sig passande! Eller vad anser du?

Barndomens klädvånda

Jag drar mig till minnes när jag var tonåring – jag vet inte exakt när det började, men kanske på högstadiet. Jag lade märke till, eller fick för mig, att mina klasskompisar hade olika kläder på sig varje dag. Jag snappade upp det här blixtsnabbt och började också se till att ha olika kläder på mig varje dag.

Men jag tyckte att det var onödigt att lägga kläder i tvätten om de fortfarande var rena efter bara en dags användning. Så om om de fortfarande var fräscha lade jag undan dem i en liten hög, måndag, tisdag, onsdag och sen var det dags att ta måndagskläderna igen. Förhoppningsvis skulle ingen komma ihåg, hemska tanke, att jag hade dom för två dagar sedan!

Jag minns att jag kände en viss oro för att bli "avslöjad", men jag har ingen aning om var den här rädslan kom ifrån. Det var definitivt inte mina föräldrar som uppmanade mig att byta kläder varje dag. Det var kanske mina egna observationer av de kollektiva beteendemönstren, eller så var det genom "morfisk resonans" jag plockade upp det direkt ur det "morfogenetiska fältet" som påverkar oss alla, enligt vetenskapsmannen och forskaren Rupert Sheldrake.

Självförverkligande utifrån eller inifrån?

Hur kommer det sig då att det är så viktigt att variera sig i det yttre? För, handen på hjärtat, visst är det viktigt för dig också? Åtminstone inom vissa områden, eller hur?

Samtidigt, varför är det så få som fokuserar på att variera sig i det inre? Det är ju hur vi mår i vårt inre som faktiskt definierar hur det ser ut i vårt yttre liv, inte tvärtom!

Många går omkring med ingrodda trosuppfattningar: samma tankar, samma åsikter, samma känslor, samma rädslor och samma oförverkligade drömmar. Och slår sedan på sig själv på samma gamla sätt år efter år, för att de inte gör något åt det. De flesta kommer aldrig längre än till en tanke om att göra någonting åt sin situation, och i stället skaffar vi oss, som i det här fallet nya kläder, prylar, bilar eller renoverar huset eller "förnyar" oss på något annat sätt i det yttre.

Kan du se kopplingen till att vi försöker fylla ett emotionellt hål i vårt inre med alla dessa yttre substitut? Det största problemet är att väldigt många (de flesta?) inte är medvetna om vad det är de saknar inom sig. De upplever kanske inte ens att de saknar något, för de är så snabba med att fylla tomrummet med något annat än det de egentligen behöver. 

Lösningen

Mitt framför näsan på oss alla finns lösningen på problemet – så uppenbar att det är få som ser den.

Vi behöver hitta oss själva på djupet, in i vår kärna där självkärleken finns, där vi känner att vi duger precis som vi är. Det räcker inte att veta att det är så här, vi behöver även känna det för att kunna förstå det. Och för att kunna göra det behöver vi andra. Allt vi har med oss, som hindrar oss i livet – alla de negativa mönster som håller oss tillbaka, ingrodda trosuppfattningar som inte gagnar oss, känslotrauman som spökar i våra relationer – har uppstått tillsammans med andra människor. Det är därför vi behöver andra för att en gång för alla släppa det gamla och kliva in i det nya. Resten av ditt liv som du har möjlighet att skapa precis som du vill!  Det är först då vi kan hitta kvaliteter som går bortom det yttre och överbryggar klyftan mellan människor. 

Vi dömer ingen, för vi vet hur lätt det är att rusa på med skygglappar genom livet. Vi gjorde det under många år utan att förstå att det fanns ett annat sätt att leva och förhålla sig på.

Det vi vet i dag är att det går inte att hitta lyckan utanför sig själv. Du kan bara hitta den inom dig. Och det är en av våra största drivkrafter, att hjälpa andra att hitta in till sin kärna. För då kommer vi att känna lycka bara för att vi finns till. Den där sprudlande, pirrande, hoppiga känslan av att jag redan har allt jag behöver! Och har du väl hittat den, kan inget eller ingen ta den ifrån dig. Då har du hittat hem!

Anneli Carl dop

Festen då?

Hur blev det då på festen? Var de andra gästerna klädda i senaste modet? Kände vi oss omoderna och utanför? Nej, det här var en av de bästa tillställningar vi varit på på länge. Vi hamnade vid ett trevligt bord där sällskapet ledigt diskuterade djupa frågor, livsåskådning, andlighet och miljön.

Hur ser du på det här?
Vi är jättenyfikna på vad just du tycker, tänker och tror.
Dela gärna med dig av dina funderingar – kommentera eller ställ frågor här nedan!

2 kommentarer

Karin Blick
 

Hej på er, vilket intressant inlägg, det lustiga är att jag gick i samma tankar för några dagar sedan. Har börjat åka buss till och från jobbet vilket gör att jag numera promenerar genom stan vilket jag aldrig gjorde förut. Nu är inte Uddevalla så stort men det finns lite affärer kvar i centrum. Helt plötsligt så exponeras jag av kläder, skor och inredning. Har för ett tag sedan nästan slutat med Facebook där jag annars exponerades av dessa ting. Så under ett tag så har jag inte blivit lockad av allt utbud utan är nöjd med det jag har och trivs. Men helt plötsligt så vill jag gärna ha lite nya kläder och nya stövlar m.m. och inte tala om inredning. Men det kan till viss del hänga ihop med hösten och att jag är mer inomhus och "myser" och vill ha det fint omkring mig. Men vet inte om inredning är någon skillnad från kläder. Att ha det fint och trivsamt i sin hemma miljö är ju viktigt, att jag känner att jag trivs, att jag kan få se på fina saker och ger mig glädje i hemmet. Men sedan behöver jag ju inte uppdatera inredningen efter modet. Som jag har det nu är jag mycket nöjd med, har inte köpt någon inredning sedan en ny (begagnad via fb marketplace) soffa för 2 år sedan. Annars är det ärvda möbler och gamla möbler som jag haft i 20 år.

Men tillbaka till kläder, har under mååååånga år haft det jobbigt med kläder, har liksom inte haft någon personlig stil då jag tittat på andra och sett någon som jag tycker ser "häftig, fin, snygg, läcker" ut  och velat se ut som den personen. Har oftast känt mig "fel" klädd eller inte tillräckligt "häftig, snygg, fin" för jag har alltid jämfört mig med andra. Jag är uppväxt på 70-talet och med dess ögon på hur en snygg kvinna/tjej ska se ut =  smal (anorektiskt nästan) och fått höra av min mamma, mostrar och fastrar om bantning, hur de hela tiden pratar om kilo upp och kilo ner. Mina trådsmala kusiner som alltid fick kommentarer om hur fina de var, så smala och fina, medans jag var normal/smal aldrig fick en kommentar om att jag var fin. Mitt hår var även lite tunnare och inte så långt som deras. De hade tjockt och långt hår. Detta sitter djup inom mig fortfarande, fast jag vet att jag är fin och perfekt precis som jag är. Har även en lite större rumpa än modeller och lite kraftigare ben vilket gör att när jag provar kläder eller sätter på mig kläder jämför mig med modeller, för det är så man/jag ska se ut och därmed avfärdar jag mycket kläder. Jag blir inte lika snygg som modellen. Har de senaste åren dock hittat min "stil" och känner mig fin i de kläder jag har. Men kommer ihåg vad jobbigt jag hade det under min ungdom och ända upp i 30/40-års ålder. Nu är jag 55 och måste säga att jag gärna vill klä mig snyggt men mest handlar det om att jag ska känna mig bekväm och nöjd. Vilket jag oftast gör. De kläder jag gillar används och sällan jag köper nytt.

Kan tänka när jag är på en arbetsplats att det var så skönt när jag hade arbetskläder och inte behövde fundera vad jag ska ha på mig. För på något sätt så sitter det inom mig att inte använda samma kläder flera dagar i sträck. Min fd sambo var helt otrolig, han använde samma kläder flera dagar i sträck (jeans och tröja) för att sedan byta när det var dags att tvätt så använde han en ny uppsättning tills det var dags att tvätta. Köpte nästan aldrig kläder, enbart när det behövdes.

Min köplust är inte så stark gällande kläder just nu, ser till att ha det jag behöver för vinter och regn samt soliga dagar. Köper sällan nytt, handlar hellre på secon hand om jag behöver något. Och ska jag på kalas har jag som du Carl en hel del gamla kläder som nästan aldrig använts eftersom jag sällan går på kalas.

Det jag kan ha problem med är kosttillskott och div. hälsosamma grejer. Där handlar jag och det känns som om jag inte kan stoppa in-pulsen samt för hälsosam mat. Kan läsa en artikel och tänka, men gud vad bra. Men även här har jag nu hejdat mig lite. Jag gör slut på det jag har, försöker äta bra för att få i mig den näring jag behöver.  

Har även bok köps stopp för tillfälle, det är så mycket intressant jag vill läsa. Tror jag har ca 20 böcker som ligger och väntar. Är det inte hälsa, så är det odling, eller personlig utveckling. Där har jag ett problem och jag vet inte hur jag ska tackla mitt ego ;)

Så ja jag har lätt att hamna i vad mitt ego säger till mig men försöker samarbeta och säga tillbaka att det behöver jag absolut inte. Tyvärr har ju internet gjort allt handlande så enkelt, och vi ska inte prata om Klarna och andra betal hjälpmedel. Lätt för mig att tänka men det betalar jag nästa månad, om jag inte har pengar just nu. Men även där har jag satt stopp. Jobbar med mitt ego och mina in-pulser varje dag. Glad att jag är medveten om det och har det med mig.

Läs mer
Läs mindre
  Avbryt
Human Awareness
Personal
 

Tack så mycket Karin, för att du delar med dig av dina reflektioner! Det känns bra att inte vara ensam om dessa tankar. 

Stor kram till dig! //Carl 

Läs mer
Läs mindre
  Avbryt

Lämna en kommentar