Månadens intention

Den senaste tiden har jag mött många människor som varit rädda för att möta ilskan. En av dessa människor som jag mött är mig själv. Jag har varit rädd när andra uttryckt sin ilska, och jag har varit rädd för att känna och uttrycka min egen ilska till andra.

Alla dessa möten har fått mig att inse hur viktig ilskan är, och vad den gör med oss om vi inte tillåter och möter den.

För sanningen är att ilskan är starkt kopplad till passion, kreativitet och sexualitet. Med andra ord hänger ilskan tätt ihop med det du ÄLSKAR att uppleva och göra i livet.

Ilskan är din kraft, som tar dig i rätt riktning framåt och får dig att tro på dig själv. Om du inte använder den så förlorar du den, tappar bort dig själv och försvinner.

Min kraft som började försvinna

Jag har tappat bort mig själv och börjat försvinna den senaste tiden. Det började med att jag inte kunde säga nej till människor jag verkligen behövde säga nej till. De som behandlade mig illa och respektlöst. I stället backade jag tillbaka till tystnaden, och försökte ta en annan väg framåt.

På denna väg framåt började jag även ta tillbaka de nej jag redan hade sagt till människor. Jag behövde egentligen fortsätta säga nej, men jag var rädd för att göra dem ledsna och bli avvisad.

Ju mer nej jag inte vågade säga, desto mer tappade jag bort mig själv. ALLT jag älskade att göra började försvinna – och JAG försvann.

Jag som ville skriva klart min bok kunde snart inte längre skriva ett enda ord. Orden flödade när jag vågade möta ilskan, men upphörde helt när jag slutade. Min kraft försvann och även min tro på att jag kunde skriva klart min bok. Det fick mig i stället att återvända till den där dagen, några år tidigare.

När min tro på mig själv togs ifrån mig för sista gången

Där satt jag runt matbordet helt exalterad, när klockan hade slagit middagstid. Det var en helt vanlig dag på ett sätt. Mamma hade stått i timmar för att laga mat med kärlek, och skulle servera den till mig och pappa. Vi tog den första, något för varma tuggan. ”Var det äckligt?”, frågade mamma som vanligt med en osäker ton. Trots att hennes mat aldrig kunde vara äcklig.

På ett annat sätt var det inte en vanlig dag. Efter flera månaders ostoppbart skrivande var första utkastet till min bok färdigt. Och jag skulle berätta det för första gången.

Jag tog den sista tuggan av den avsvalnade maten, som fortfarande smakade lika mycket kärlek. Sedan tog jag sats, och berättade.

Jag trodde att jag kanske hade lyckats …

Mamma och pappa tittade på mig med ögon som lyste på ett konstigt sätt. De ville höra vad boken handlade om, så jag började berätta från hjärtat och var uppslukad av mitt berättande. Ju mer jag berättade, desto mer uppslukad blev jag.

Till slut var jag så uppslukad att jag inte såg när mina föräldrar tittade på varandra, och kämpade för att hålla sig för skratt. När jag till slut märkte det upphörde mitt berättande helt, och jag var inte exalterad längre.

”Vad är det som är roligt?”, frågade jag bestämt. De tittade på varandra en gång till, och skrattet började slutligen att flöda ur deras öppna munnar. ”Vi förstår inte”, började pappa med ett leende. ”Du är så djup”, fyllde han sedan i. Hans ord gjorde mig osäker.

… men jag hade återigen misslyckats

I flera år hade jag försökt lyckas med mitt skrivande och göra det förståeligt. Dagen innan trodde jag att jag kanske hade lyckats, men där runt det oförstående bordet blev det så tydligt att jag fortfarande hade misslyckats.

I stället för att använda min kraft och säga NEJ runt det där bordet, så backade jag återigen tillbaka till tystnaden. Kraften försvann helt, och min tro på mig själv också. Och jag trodde det var för sista gången.

Min kraft hade försvunnit

Till slut hade min kraft försvunnit, precis som runt det där bordet. Där stod jag slutligen en dag bland alla grönsaker och frukter i en äkta liten balinesisk butik, och kunde inte ens säga nej till ett par bananer.

Jag mötte den främmande kvinnans avvisande ögon, när jag kände att priset hon gav mig var för högt. Hennes ögon gjorde mig rädd.

Jag skulle precis betala det priset hon ville ha, och tittade på bananerna en sista gång. Jag kände hur hela min kropp skrek NEJ.

Där och då blev jag medveten om vad som hände, och vad som hade hänt den senaste tiden. Jag hade undvikit att säga nej så många gånger att jag nu inte ENS kunde säga nej till BANANER.

Jag tog tillbaka min kraft …

Jag mötte slutligen kvinnans blick och kände långt inom mig att NU RÄCKER DET! Jag kunde inte fortsätta på samma väg längre. Så jag tackade vänligt men bestämt nej, lämnade bananerna och började ta en annan väg. Och jag hade bestämt mig för att fortsätta i den riktningen.

På den vägen har jag fortsatt att möta andra människors ilska, fast jag varit rädd. Jag har fortsatt att möta min egen ilska och uttryckt den för andra, fast jag egentligen velat backa tillbaka till tystnaden. Ju mer jag vågat uttrycka mig, desto mer har jag tagit tillbaka min kraft.

Det har lett till att min passion och kreativitet börjat lysa allt starkare, och jag har börjat skriva flödande igen. Och jag väljer människor som får mig att fortsätta göra det.

… och min tro på mig själv

Där satt jag och hade slutligen skrivit ett nytt kapitel till min bok och tänkte återigen på den där dagen runt det oförstående middagsbordet. Jag tittade på det färdiga kapitlet.

“JAG KAN SKRIVA FÖRSTÅELIGT!”, sa jag till mig själv. “OCH JAG ÄLSKAR MITT DJUP!”, fortsatte jag.

Där och då kände jag i hela min kropp att jag hade tagit tillbaka min kraft. Den kraften INGEN har en chans mot. Jag kände att jag tror på mig själv, på ett sätt jag aldrig tidigare hade gjort.

Den här månaden vill jag fortsätta på den här vägen. Vägen där jag möter ilskan, för att kunna fortsätta skriva på min bok. Jag vill fortsätta att säga nej, fast jag är rädd. Jag vill fortsätta använda min kraft – och TRO på mig själv!

Vad älskar du att göra?

Vem eller vad behöver du säga nej till?

Den här månaden vill jag att du också ska möta ilskan, även om du är rädd. När du möter den, så kan du börja leva det livet du älskar på RIKTIGT!

Använd ilskan som är din drivkraft – och TRO PÅ DIG SJÄLV!

 

Med all kärlek,
Madeleine