Månadens intention

När jag försökte men inte lyckades

För några veckor sedan hade jag min första surflektion. Ett av mina mål för Bali var att lära mig att surfa – att stå en hel våg. Men min första lektion var allt annat än enkel och smärtfri.

Jag hade en skada i axeln och att paddla skulle bli en stor utmaning för mig. Jag kände redan halvvägs ut till surfingarean att jag egentligen borde avslutat dagens lektion. Men jag fortsatte.

Jag lät envisheten styra, i stället för hjärtat. Precis som alltid. Jag lät intellektet styra, istället för min kropp. För jag skulle upp på den där brädan. Jag skulle lyckas stå på den. Så jag försökte och försökte.

Ju mer jag försökte, desto tröttare blev jag. Ju fler vågor jag försökte lyckas med, desto ondare fick jag i axeln. Jag stod aldrig upp på min första lektion. I stället blev jag så arg. Min skada i axeln blev bara värre. Och den slutade med tysta tårar under vågorna.

När jag började lyssna mer på hjärtat och försöka mindre

Och så kom den dagen när jag skulle ha min andra lektion. Jag började min dag på samma sätt som jag alltid gör. Jag gjorde min morgonrutin. Jag stämde av hela min kropp och satte en intention – det som skulle bli min riktning och mitt mål för dagen. Min axel var något bättre, men den var inte bra. Min intention för dagen blev att låta hjärtat styra, i stället för envisheten. Jag skulle inte enbart lyssna på intellektet, utan även på kroppen. Jag skulle integrera dessa delar, tillsammans med hjärtats alla andra delar.

Detta innebar att jag skulle lyssna på min kropp – och ge den det den ville och behövde. Jag skulle ge min andra lektion ett försök, men jag skulle avsluta den om jag kände av skadan.

Jag påbörjade min andra lektion och att paddla var fortfarande tungt. Men jag vilade när jag behövde. Ibland vilade jag länge. Och det kändes bra. Det kändes rätt.

Jag lyckades utan att egentligen försöka …

Jag vilade tills jag kände mig redo för min första våg. Den jag slutligen mötte. Jag mötte den första vågen – och jag lyckades. Jag stod upp. Jag stod hela vågen. Den vågen som var så lång.

Jag hade klarat mitt mål – utan att egentligen försöka. Utan att knappt behöva anstränga mig. Det kändes så enkelt. Det bara flödade. Där stod jag och det kändes som att jag flög. Jag har aldrig känt mig så fri.

… och kände frihet

Där låg jag sedan efter min första våg under en lång vila på min bräda – och bara tillät mig själv att vara. Vilandes på det turkosblåa vattnet. Tillät hela min kropp att vila. Jag var så närvarande. Kanske har jag aldrig varit så närvarande.

Jag vilade mina ögon på andra surfare som dansade på vågorna. Det var så vackert. Vågorna var perfekta. Den stunden var perfekt. Jag ville inte ändra på något. Det var så jag ville att livet skulle kännas. Det var så livet kändes.

Där och då sa jag till en nyfunnen surfvän att jag skulle kunna stanna här för alltid. Att jag ville bo här i framtiden. ”Det är ditt liv – du bestämmer”, svarade hon med en lugn och självklar ton. Det kändes så sant. Mer sant än någonsin.

”Kanske kommer jag det”, svarade jag efter en inkännande tystnad med en ton som hade färgats av den totala friheten. Där och då kändes allt möjligt. För det var jag som bestämde – ingen annan.

Några timmar efter min andra surflektion satt jag på min balkong med utsikt över havet – och surfingarean. Där jag hade befunnit mig ett par timmar tidigare. Den som nu vilade i stillhet, tillsammans med solnedgången.

Återigen lyssnade jag till de där vågorna, som vaggade mig till sömns varje kväll och som jag vaknade upp till varje morgon. Jag tillät ögonen vila. Jag tillät hela kroppen att bara vila. Jag observerade min onda axel, men tillät det helt. Tillät smärtan. Jag skulle tillåta vilan – så länge det behövdes. Allt var som det skulle. Allt skulle bli precis som det skulle bli. För jag hade valt det som kändes rätt i hjärtat – och gjorde det fortfarande.

Det som hände den dagen var att mitt hjärta styrde, i stället för envisheten. Och det var första gången.

När mitt hjärta fick styra så kunde jag göra de rätta valen och ta de rätta besluten – och då blev det rätt. Jag valde att lyssna på min kropp – och integrera den med intellektet och hjärtats alla andra delar. Och när jag gjorde det så behövde jag knappt försöka för att lyckas med det jag ville.

Där satt jag efteråt på min balkong i den totala vilan tillsammans med solnedgången och kände tacksamhet. Jag kände tacksamhet för att jag hade fått känna den där friheten. För att jag hade valt hjärtat – och fått uppleva hur enkelt något kan kännas när det är rätt.

Månadens intention

Den här månaden vill jag fortsätta välja hjärtat, i stället för intellektet. Jag vill göra val och ta beslut utifrån vad jag vill och behöver, egentligen. Jag vill fortsätta lyssna på och ge min kropp det den vill och behöver. För jag vet att när jag gör det, så kommer saker att bli rätt. Och när det blir det kommer det kännas enkelt. Det den där vågen lärde mig.

Vill du också välja ditt hjärta och ge dig själv det du egentligen vill och behöver den här månaden?

När du gör det kommer du inte behöva anstränga dig för att saker ska bli rätt. Det kommer kännas enkelt. Det kommer kännas flödande. Och du kommer känna dig fri.

 

Med all kärlek,
Madeleine