Jag vågade inte känna kärleken till mina barn, för jag var så rädd för att förlora dem

Diplomerad coach och Diplomerad gruppledare Eva-Lena Österström

Mitt uppvaknade kom första gången i februari 1995. Jag hade precis fått en dotter och jag visste att jag älskade henne och att hon var det vackraste jag sett.

Jag stod och tittade på henne när jag sövde henne i vagnen – men kände ingenting. Det skrämde mig, men i stället för att möta den känslan levde jag vidare i egots distraktioner med ett beroende i ytterligare fem år.

Jag hann under denna tiden få en son, och upplevde samma känsla igen, världens vackraste, men inga känslor. Jag ville så gärna känna kärleken – men kunde inte.

Jag flydde genom alkohol, godis och cigaretter. Visserligen minskade alkoholkonsumtionen efter att min dotter kom, men ändå kretsade mina tankar ständigt kring när jag skulle kunna dricka och slappna av nästa gång.

Jag visste inte vem jag var och vad jag ville

Jag växte upp i en familj med fyra barn och var äldst. Jag kände mig ofta annorlunda, både i min familj och i skolan.

Det kändes som att alla visste vad de skulle göra och hur de skulle uppföra sig. Jag hade ingen aning om hur jag ville klä mig och visste sällan jag vad jag ville göra eller vad jag skulle känna.

Det minne jag har av min skoltid är att jag satt och tittade ut genom fönstret och ville bort och ut – men till vad visste jag inte.

Jag hade många kompisar som jag tyckte om att vara med. Jag kunde flyta med och jag höll med den jag var med för tillfället.

Jag hade ofta en rädsla att inte vara tillräckligt bra. I dag vet jag att det var mitt lilla inre barn som inte fick den uppmärksamhet det behövde. Jag kände mig rädd, men visste inte för vad.

Jag längtade efter att veta vem jag var och vad jag ville.

När alkoholen började fånga mig

När jag flyttade hemifrån och ihop med en man, började jag dricka alkohol. Först varje helg, senare också för att belöna mig eller som tröst.

Aldrig varje dag, och aldrig särskilt mycket, men mina tankar kretsade ständigt kring när jag skulle kunna dricka nästa gång, och dra ihop den där festen snart för att kunna göra det. Alkoholen gjorde mig avslappnad och jag kunde tycka om mig själv lite grann i påverkan från alkoholen.

Jag började kontrollera och manipulera människor

Kärleken jag inte kunde känna började skrämma mig allt mer, och mina beroenden fortsatte. Jag belönade och tröstade mig för att inte behöva möta mina känslor.

Jag var ständigt distraherad i den yttre världen och försökte kontrollera min man och mina vänner. Jag manipulerade fram att vi skulle umgås med vänner varje helg, gärna vänner som drack lite för mycket. Allt för att slippa vara ensam med mig själv och mina känslor, eller avsaknad av känslor.

Mitt ego talade ständigt om hur dålig jag var. Jag var inte tillräckligt snygg, hade inte fina kläder, städade inte bra nog. Lagade inte god mat, tog inte bra hand om mina barn och min man och så vidare.

Beroendet styrde mitt liv

Jag hade stenhård kontroll på mitt drickande. Jag drack aldrig förrän barnen hade lagt sig eller om jag skulle börja jobba tidigt. Detta använde jag som ursäkt för att jag inte var beroende av alkohol. Jag skötte mina barn, jobb och hem exemplariskt.

Min kontroll över drickandet och mitt exemplariska liv utåt sätt, gjorde att ingen kunde se eller förstå att jag hade ett beroende, och jag kunde leva vidare i förnekelse.

Men jag var sällan närvarande mer än korta stunder med barnen och min man, och mina tankar kretsade ständigt kring när jag skulle kunna gå ut och röka, äta godis eller dricka vin nästa gång.

Jag kände mig ofta fysiskt dränerad – jag var ett offer för omständigheterna i mitt liv. Jag kunde inte se problemet jag hade, utan jag såg problemet utanför mig själv i den yttre världen.

När livet vände

Den 12 juli år 2000 var botten nådd. Min man hade träffat en annan kvinna och ville skiljas, och jag gick in i en djup smärta och kände att mitt liv var slut. De känslor som hade varit mina största rädslor bara vällde över mig.

Jag som alltid hade varit så rädd för att bli lämnad och övergiven hade nu blivit det. Skammen var total.

Min syster kom som en räddande ängel och tog med mig på ett 12-stegsmöte. Därefter började jag sakta ta mig genom de 12 stegen för att hitta vem jag är. Jag fick veta att alkoholism är en sjukdom, som inte har något botemedel, men kan hejdas i ett visst skede och att tillfrisknande sedan är möjligt.

Det kändes ofta som att jag bar på en tung ryggsäck som var svår att bli av med och en kliande kofta och ett inre barn som aldrig blev nöjt.

Under dessa steg fick jag lära mig att jag är en värdefull kvinna som är värd kärlek och respekt, först och främst från mig själv. Detta var något jag inte tidigare hade lärt mig trots att jag, innan jag fick barnen, hade gått i olika terapier och hos olika terapeuter för att bearbeta min barndom.

Jag började kunna ta hand om mig och ge mig själv den kärlek jag förtjänade. Att jag kunde göra det gjorde att jag även kunde börja ge mina barn den kärlek de förtjänade – den kärlek jag kände för dem.

Det var först efter det jag även förstod jag inte hade vågat känna kärleken till mina barn, för jag hade varit så rädd för att förlora dem. Jag hade varit rädd för att inte vara tillräckligt bra. När jag sedan slutade med alkoholen kunde jag känna kärleken fullt ut för första gången, och den kärleken är större än jag kan beskriva.

Jag fångade mitt liv

År 2012 gick jag min första kurs med Human Awareness, en endagskurs. För första gången i mitt liv fick jag möta och agera ut mina känslor, vilket väckte en nyfikenhet och en längtan efter att gå fler kurser.

Jag åkte på Fånga LIVET! i april år 2014, och kom i djup kontakt med mina känslor.

Jag kände att jag fick ta plats, att jag blev sedd och hörd och att jag var värdefull. Jag kände en stor trygghet och ett djupt förtroende för Anneli och Carl, som kärleksfullt ledde mig och gruppen igenom olika känslor och processer.

Därefter har det blivit ytterligare Fånga LIVET!-kurser och PL 90, och min önskan är att jag kan gå Fånga LIVET! minst en gång varje år. Detta för att fortsätta utvecklas och kunna vara i nära kontakt med alla mina känslor och mitt hjärta.

Till slut hittade jag mitt hjärta

Jag har hittat hela vägen till mitt hjärta, till Eva-Lena – vem jag är och vad jag vill. Vad min värdegrund är. Jag har hittat en inre acceptans och en självkärlek, och min ångest är lätt att hantera i dag.

Jag har också förstått att mitt lilla jag inte fick den uppmärksamhet hon behövde och att det var därför hon var rädd för att inte känna sig tillräcklig. Jag vet att jag är okej precis som jag är och känner mig inte rädd längre.

Jag trodde inte det var möjligt att känna mig så stabil som jag gör i dag.

Jag lever mitt liv!

Jag har utbildat mig till gruppledare och coach med Human Awareness egen metod, som jag i dag arbetar med.

I dag gör jag det jag älskar – visar och känner kärlek för mina barn, min familj och mina vänner, och hjälper människor hela vägen till hälsa, framgång och lycka.

Drivkraften i mitt liv är inspiration och längtan att få hjälpa andra människor genom Human Awareness metod. Låta andra människor, precis som jag, få tillgång till ökad livsenergi, glädje, inre lugn, självkänsla och självrespekt – och framför allt självkärlek.

Mitt liv har blivit fantastiskt och det känns som att jag har fått det där jag alltid längtade efter – jag vet vem jag är, vet vad jag vill och känner mig tillräcklig.

Jag önskar att många människor får samma chans som jag – att fånga sitt liv och få det de alltid längtat efter.

Eva-Lena